Vet inte HUR jag ska skriva detta, formulera mig för att inte låta totalt knäpp.. Men jag försöker!
Vad är det ni har brottom till, eller är rädda för? Att bli ensamma? En hel drös skaffar barn med första bästa, har man träffas ett par månader känner man inte varandra... Eller har jag helt åt helvetet fel? Att man blir på smällen, skaffar hus, bil, lån, djur osv whatever efter TVÅ-TRE månader? Jag blir helt till mig, helt arg? Vafan är man inte mån om såna grejer i livet, det är sånt man "ser fram emot, och ska ta vara på" Medan somliga andra bara gör det utan att ens tänka! Enligt mig är det idiotiskt, visst vissa förhållanden kanske håller och är superbra  (KANON, UNDERBART OSV)  vissa andra försöker reparera sina förhållanden med att skaffa ett barn. SER MAN INGET VÄRDE I NÅGONTING?