Jag blir irriterad och frustrerad över alla som skaffar hus och barn.. Eller ja, näe, de är avundsjuka jag känner mest. För mig känns allt sådant såååå långt ifrån. Jag kan inte ens pussla ihop mitt egna liv som det känns just nu, varför har alla andra det så Jävla bra medan jag inte ens kan hitta en stackars etta i Sthlm? Får väl bli en bonnläpp som dör i min ensamhet ( man behöver bara ringa ett enda samtal så har man en lägenhet på mindre ställen, t.ex i Dalarna )  Jag må vara "lite" gnällig idag, men alla har väl sina såna dagar också? Eller?